Jag minns min barndoms lilla röda handelsbod..

När jag i minnet återvänder till barndomens enkla handelsbod är det första jag möter några emaljerade skyltar som sitter på väggen och reklam för Vita Tvättbjörn, Lazarol, Lazarin och Floroål tvål. Sedan är det den vita dörren med svart hamrat handtag som sitter väl högt för en sjuåring, men en kund går just ut så jag kommer in utan besvär och känner genast den goda doft som alltid finns i affären. En fin blandning sammansatt av kryddor, kaffe, tobak, snus öppna tunnor med sill och såpa därtill extra smaksatt med doft frän läderskor och seltyg allt i samma rum.

Till vänster om dörren står en rödmålad träbänk och där sitter ofta gubbarna en stund och pratar om bygdens liv och död ibland. N'Olov och a'Brita har visst fått en pöjk och n'Anners Erssa ha nog dödd för dom ringt i körsklockan i går säger n'Per Jonssa som sitter på bänken tillsammans met n'Lars Erssa. Hur gammal va n'Anners Erssa? Undrar n'Lars men får inte något svar för nu kommer biträdet Anna och vill lyfta på banklocket. N'Erik Erssa ska ha en gång hästskor tria å fyra och hästskorna hänger på en ribba på bänken. Locket fälls ner men nu får gubbarna handla och n'Lars frågar om plåten ha komme hejm? Ja den kom just nu med varulasset, svarar affärens chef n'Erik Perssa och undrar sedan hur stor plåt n'Lars behöver, Ta minste formate, sager han och vill samtidigt få låna butikens säkert enda plåtsax te e måra. Ja,det är inte sällan en kund vill låna plåtsaxen verktyget behövs inte så ofta och är för dyrt att köpa ansåg man på 30-talet. Den andra gubben från sittbänken behöver 200 tre-tums spik och Anna börjar lägga några spikar på vågen för provvägning men blir avbruten av n'Per Jonssa som frågar misstänksamt, kan de bli rätt de danne. Ja det ska stämma men jag kan räkna också om du vill, svarar Anna, de e nog sekrest dä avgör spikköparen bestämt, Det är rolig och spännande för en lillgrabb att få gå på 'bua' som affären kallas i dagligt tal där händer så mycket mot hemma så att jag kryper undan i ett hörn för att få vara kvar lite längre. Nu kommer en tant in, svartklädd och med huckle, hon har en korg med ägg och en rulle smör inlindad i en handduk, produkter frän torpet som hon vill byta i varor. Hon begär ett halvt kg kaffe 1 kg vetemjöl en bit Palmquist-korv biträdet föreslår, så där, med kniven som riktmärke, Nä huva-ligen i hälften får räck te, je ske ha tri silla å. Ur silltunnan i hörnet fiskas så upp det begärda antalet, vägs och så räknas de ihop det blir lite pengar över vid byteshandeln. De va bra då, säger tanten för n'Kalle må fära te stan hitat tandläkarn å dra ut e tann som ha styggvärkt i fler daga, han ha lagt på både snusen å brändvine men int nå ha hjälpt. När Kalle andra dan kanske far till stan, gör han som många andra åker spark 6 km till station och tar tåget därifrån det kostar 60 öre tur och retur, bussen som går från byn tar en krona för resan.

Nu kommer Nils och Jonas in, det är dom som kör varorna till affären met hästar som nu står vid lastbryggan,svettiga efter motluten upp till Aspås. Körkarlarna kommer som en fläkt från den stora världen tycker jag, dom har ju varit till Krokom och den spännande järnvägen. Jasså du e på bua du me, säger n'Nils som jag känner förut, pappa till fyra pojkar som är mina lekkamrater, Ske du ha en bit frågar han och räcker fram ett stycke bröstsocker som jag tar emot. Och stoppar i mun med snörstump och allt. Men nu är det min tur att få handla och jag lämnar en papperslapp till bitträdet där mamma skrivit upp det hon behöver. Sedan ställer jag en liten emaljerad kruka med blå rand upp på disken. Du ska ha sirap ser jag, men då får du vänta lite för det var just slut i tunnan säger n'Erik Perssa.

Varukörarna häller nu på med att lasta av sina lass och rullar in ett stort träfat met sirap som dom ställer på några bockar så att sirapen sedan går lätt att tappa i kundernas egna krukor. Min sirapskruka fylls på och locket blir fastbundet med ett snöre och 1 kg råkaffe vägs up som sedan kommer att rostas hemma i en långpanna eller som hos en del i kafferostare med vev. Men utvecklingen går framåt det börjar komma färdigrostat kaffe som man också kan få malet. Anna öppnar just nu ett paket Gevalia och fyller i kaffekvarnen som hon sedan drar runt med en stor vev och nu luktar det ännu godare i boden av det nymalde kaffet. Ett kg soda vägs upp och jag känner i förväg hur fingertopparna blir skrynkliga när jag tänker på min påtvingade insats vid diskbaljan med det starke diskmedlet. Och till sist kommer belöningen för att jag går och handlar, jag har lov att köpa för fem öre karameller. Ska du ha hemkokta eller vanliga, frågar handlarn? De ske vä Katrina-fikan, säger jag utan att tveka. Karamellerna var uppkallade efter namnet på en tant i affärens närhet som kokade godsakerna som extra knäck heter det väl nuförtiden. Det var något visst med dom karamellerna, smaken går nog inte att beskriva den måste nog upplevas av en lillpojk på 1930-talet.

När jag ska hem får jag åka med varukörarna, så nu år sirap och vetemjöl var för sig vid hemkomsten och inte som en gång tidigare under olika äventyr efter vågen en klibbig smet i ryggsäcken. Mina små vardagsminnen från barndomens tid väcker samtidigt en del reflektioner. Det var ganska primitiva förhållanden tycker vi nu, smått om pengar men mera gott om tid, för den var billigare då. Kunderna hade tid att sätta sig en stund på bänken vid dörren och prata med en medmänniska, kunde vänta på sin tur att få handla, hade tid att få varorna uppvägda i påssar och ihop räknat med penna och papper och sedan kanske gå hela vågen hem, det var som hade en cykel. Men nu får vi ju en massa tid över för viktigare saker när man tar bilen till snabbköpet där bara namnet ger en föraning om tidsvinst och bekvämlighet. Vid butiksdörren står inte längre någon sittbänk och inte lär den bli använd om den fanns.

Nu är det i stället bara att plocka ner i en vagn av, färdigförpackade och prissatta snabbmakaroner, snabbris, snabbak, snabbförband. Färdigskuren limpa och en flaska rent i blink. Så fort fram till kassan där räknemaskinen inte längre plingar utan säger tut, tut och naturligtvis inte som jag ibland inbillar mig - ut, ut. Och till sist efter en kopp snabbkaffe skönt tillbakalutad i soffan framför tv apparaten met hela världen för mina fotter en flyktig tanke. Vad är det som våra barn kommer att minnas när även snabbköpsaffären, bara är ett barndomsminne.

Text av Arne Ängehov, Krokom.